En sport som var alldeles okänd i Svartå var skidsporten.
När barnen gick i skolan utövades dock denna sport så att pojkarna åkte i backarna kring skolan på sina hemgjorda "laggar" så tekniken förvärvades på ett tidigt stadium. När skolgången var slut lades dock "laggarna" på hyllan, som det så populärt heter och så var det inget mer.

Så hände det sig år 1917 att det kom en ung "skidbiten" skogvaktare till Svartå. Han for omkring i skogarna på sina 9-fots hickoryskidor, (med lösa bindningar). Då och då passerade han genom samhället och väckte nog en viss förundran, särskilt hos de äldre, över hur en vuxen person kunde "hasa" fram på nederbörden på detta sätt. Det var väl ändå något som hörde skolåldern till.
Denne skogvaktare såg dock saken på ett annat sätt. Han såg de naturliga förutsättningarna för skidsportens utövande. Den trevliga kuperade terrängen, den goda tekniken hos skolbarnen, de intresserade blickarna från ungdomen då han for förbi på sina "9-fotare".

Här måste någonting göras! En lapp kom upp på anslagstavlan att skidintresserade var välkomna till ett möte en kväll i drängstugan! Resultatet blev över förväntan. Det lilla rummet blev fyllt till trängsel. Det visade sig att, förutom skogvaktarens. egna fanns ej ett enda par "löpskidor" i Svartå. Intresset var dock stort (liksom i regel för allt nytt).
En skidklubb bildades. Till ordf., instruktör, banläggare och allt vad funktion äger valdes enhälligt skogvaktaren. Ett omfattande skidinköp, av dem som kunde, begynte. En del slöjdkunniga satte igång privat skidtillverkning. Det köptes skidor, det slöjdades skidor, det pratades skidor, det vallades skidor. Det senare mysteriet fick skogvaktaren till en början helt på sin lott. Allt gick i skidans tecken.

forts nästa söndag.