Kolhuset fanns alltid som en kuliss i min barndoms vardag. När jag som pys satt i köksfönstret i Kvarntorp, där vi bodde - en halvmeter bredd nisch i muren - var det kolhus och hyttan jag lade märke till.
Och när vi gick eller cyklade till skolan var kolhuset mycket närvarande.
Kolhusväggen prydde jag en gång med affischer som propagerade för nykterhet i trafiken. En text har fastnat i huvudet. tänkvärt DÖDEN LURAR - LURA DÖDEN. (Far var engagerad i MHF, Motorförarnas helnykterhetsförbund.)
Detta kolhus hade flera "syskon", samtliga dräktiga med träkol. Ibland kom de vintertid från närliggande skogar där bönder och torpare på senhösten kolat. Ibland kom de på järnvägen från milor fjärran ifrån.
Träkolet användes för "järnmalmsreducering medels träkol", så löt rubriken i läroboken i kemi. Från kolhusen - tror de var två eller tre - transporterades kolet till masugnen i korgar på en linbana. Korgarna kallades "kolhundar".
Jag var aldrig inne i något kolhus, men säkert var rymden katedrallik.
/Sture G