Namnet användes första gången 1817 och är direkt översättning av latinet. Detta namnet i sin tur är inspirerat av artens förekomst i fjällvärlden. Arten har även kallats norrkvint och luleåsiska.
Bergfinken kan variera kraftigt i antal år från år vilket gör det svårt att säga något säkert om artens populationsutveckling under 1900-talet. Däremot står det helt klart att bergfinken har förskjutit sitt utbredningsområde söderut

I september och fram till i november ser man bergfinkar i separata flockar eller blandade med bofinkar på flyttning åt sydväst till västra Europa. En hel del bergfinkar övervintrar i södra och ibland även i mellersta Sverige. Vissa år är arten märkvärdigt sparsam på flyttning över Sydsverige medan man andra år noterat enorma förekomster under vintern i Skånes bokskogar. På en enda nattplats i Skåne vintern 1915 – 1916 sågs flera miljoner exemplar, och deras dagliga konsumtion av bokollon uppskattades till mellan 6 till 7 ton.

Foto Bengt Andersson
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck